Hen har hängt med mig under ganska många är men liksom hamnat lite vid sidan av under en längre tid nu så det får bli dags att kicka igång den här ”gamle” vännen igen.
Har funderat lite till och från på att radera allt som skrivits och gjorts här men nej varför då?
Hej! tänkte starta en workshop inom hur man tar sig vidare i sitt bildskapande där upplägget är enkelt och vi kommer att använda oss av Teams virtuellt men också ses och genomföra en del övningar så klart i den mån det fungerar för alla. Material kommer att finnas att ladda ned från den här workshopen ”rullande” märk väl nu att den här workshopen egentligen inte har någon tidsbegränsning eftersom det vi ska få gjort ska man känns sig färdig med, kommit nån vart som man brukar säga! 😉
Prislappen tänker ni såklart nu vilket är helt rätt. 1250:- per deltagare är den.
Levande deltagande medmänniskor, vilket behöver sägas numera.
För inte så himla länge sedan var detta konstaterandet självklart.
Tror att ni vet vad jag menar.
En bild på mig med en skottkärra jag fick av min barnvakt som bara bodde en liten bit ifrån mormor och morfar. Han berättade att den plockats upp ur ett dike efter att ha legat där i flera månader kvarglömd men att han ville inte röra den eller lyda sin impuls att plocka med den för att ge den till mig. Jag vet inte hur länge han lät den ligga men till slut så bestämde han sig.
Minns min väg jag valde ett gå till honom för att hälsa på då och då via de andras tomter, över stenmurar. Vi, min hustru och jag återvände till min plats där jag började upptäcka världen. Hon ville se det jag brukade berätta om, det som hände, spelade roll under min uppväxt, sånt man aldrig glömmer.
Gunghästen stod inne i finrummet och vissa dagar fick jag lov att gå in och sitta på den, jo, jag minns nu att det hände under de grådaskiga stormbyarnas dagar då utelekarna inte var något att ha. Ofta deltog jag under mormors storbakande inför kommande helg då hennes egna barn kom på lördagsmiddag.
Dörren bakom mig på bilden hölls stängd under vintrarna. Ett par trappsteg precis utanför den dörren ledde till matkällaren, ytterdörren som fanns lite till vänster och den högra dörren ledde till rummen där oljepannan, tvättstugan och vattenpumpen fanns. Att jag skulle bo därute senare som 14 - åring hade jag såklart ingen aning om då, men så blev det.
Bullbaken luktade fantastiskt och hade jag tur så kunde jag få en bulle med mjölk till eftermiddagskaffet.
Härlig, fin tid nu när man sitter och tänker tillbaks.
2025 är det nu, ett nyfött år. Det vore kanske lite överdrivet att skriva att detta året vibrerar av trygghet och samtidigt tänker jag att det är bara att kämpa på. Ska erkänna att mitt dagliga skrollande i DN kändes som om det kvittade medan alla dessa rubriker rann förbi medan datormusen rullknapp jobbade. Inte ens quizen var något att förnöjas sig med. Men såna dagar finns.
Kollar in killen på bilden, han syns knappt där han sitter bakom björken den här kvällen uppe i Malung. Men minnena från den annan tid i ens liv då man levde för fullt på folkets husområdet på Sturkö flimrar förbi. Jag var där, men syntes knappt känslan.
Men det här året ska jag i alla fall sy ihop någonting med hjälp av boksläpp och två utställningar. det känns väldigt utmanande och spännande och kanske låter det lite konstigt när jag skriver att det ska bli skönt. För när detta är gjort kan jag äntligen gå vidare med andra berättelser som känns viktiga.
Femtionio gånger har man varit med om det här ”eventet” och alltid är det lika spännande, eller nja, ordet spännande är väl kanske inte den rätta benämningen egentligen, hm, omvälvande funkar nog bättre, känns mer rätt på nåt vis.
Vilka emotionella berg och dalbanor man genomgått.
Jobbat stenhårt för att hitta den där förväntade känslan av kärlek till sin familj, till sig själv, ja, till livet självt på nåt sätt.
Kommer att tänka på känslan som infann sig när jag började förstå den svartvita versionen av filmen Tarzan de brukade visa under ens uppväxt. Och vi hade faktiskt bara en svartvit tv när jag var en fem-sex år, sen kom färg, men ärligt det är sällan jag tycker om färg på film eller fotografi, eller jo, men då måste det vara selekterade sektioner som i Francis Ford Coppolas eminenta film ”Rumble fish” där fisken i huvudpersonernas akvarium var i färg.
Nu är det snart jul igen och sen kommer ett nytt år efter några dagar, eller ja, en vecka.Det har hänt mycket det gångna året men en bra händelse var … Fortsätt läsa Önskar alla en riktigt God jul & Ett Gott nytt år!
Hade börjat med planen att lägga ned min blogg, min domän som är så full av bilder och tankar.
Vaknade till och kände att nä vet vad.
Många års tankar och funderingar skulle försvinna bort, ärligt talat vet jag inte varför som det började kännas på det viset.
Däremot ska jag bygga om bildbanken som ligger och skvalpar i vågorna genom att göra bilderna mindre i sina storlekar. Det är lite onödigt med 10-20 mb´s bilder på webben liksom.
Steg ur taxin.
Det är alltid mycket varmare på parkeringen utanför ”Jarres” än hemmavid.
Ett härligt gäng pensionerade bjöd på kaffe och fikabröd.
De ropade till mig - här, kom och ta en kopp!
Hinner tyvärr inte, svarade jag, taxin kommer om fyrtiofem minuter och jag har mycket som ska ned i kassarna. - Men kom sen då, när du är klar, sa de vänligt!
- Absolut ska jag det, svarade jag och log lite tillbaks.
Handlade ditten och datten som stod på menyn. Kollade klockan då och då, kollade ”handlelappen” (menyn) och kände en viss belåtenhet, har ju gott om tid, är ju turligt nog snart klar.
De packade undan när jag kom ut, - kaffet tog slut, sa hon, vars namn jag faktiskt glömde att fråga efter och jag satte mig på bänken utanför affären. - Får jag ta en bild på dig, frågade jag?
- Visst får du det, sa hon.
-Jo, här är visitkortet, fortsatte jag, på baksidan ser du adressen till min blogg. Brukar hålla på med mina bilder lite som känns bra liksom.
- Ska absolut kolla, sa hon!
- Ja, tack då, sa jag och ha nu en superbra dag!
- Detsamma, sa hon och hoppade in i bilen.
En liten vardagshändelse liksom, ingenting särskilt, beroende på vad man jämför med. Något som gör en glad att leva helt enkelt.
I mitt tycker så har den här dagen aldrig varit viktigare för oss människor som irrar omkring i ett slags tomt rum. Det är dags att fylla på våra uttömda själar genom att åter öppna portarna till ”Valens Borg”
Sov inte intill borgens vägg.
Vakna.
Lev.
Gläds över att vi faktiskt kan, om vi verkligen vill.
Tro, hopp, solidaritet står det på reklambladet som låg där på ombudsbordet under distriktskongressen i Nyköping igår. En liten text berättar att detta är en sidoorganisation inom Socialdemokraterna sedan 1926. Orden kändes bra att läsa faktiskt i dagens samhällsklimat.
Tvåhundra ombud verksamma inom alla våra kommuner i Södermanland var där och lyssnade och svarade ja eller nej på motioner, redovisning, tillägg bland annat. Och det var väldigt intressant att vara närvarande, att försöka förstå hur politiska spelplanen egentligen ser ut. (Läs gärna mera här)
Samuel, ordföranden för SSU i Södermanland höll ett otroligt bra tal vilket berörde mig starkt med sitt engagemang. En slags sammanfattning av allas egentliga behov av en trygg vardag. Kan tänka mig att det var flera än jag som kom att tänka på Hjalmar Brantings öppningstal under de nybildade Socialdemokratiska Arbetarpartiets inledande steg. Mens Agitat Molem (Anden höjer massan) inledde Hjalmar Branting det talet med och precis så kändes det under Samuels tal. En vilja till förändring av dagens arbetsmiljöer, arbetsförhållanden och allt oftare orimliga krav på oss vanliga människor vilka ju faktiskt har lika full rätt att verka och leva som de med mycket mera pengar på sina konton.
Det är så, det gäller att hitta sina egna vindar att följa.
Fotograf Dan Crona 